Valborgsmässoafton

April är årets fjärde månad i den gregorianska kalendern och har 30 dagar. Den innehåller årets 91:a till 120:e dag (92:a till 121:a vid skottår). Namnet kommer av lat. aprîlis, av aperire, öppna.

Betydelsen härstammar sannolikt från att jorden öppnar sig när växter börjar gro.

I Sverige kallades april förr för gräsmånad eller grödemånad, i Danmark fåremåned.

Månaden april är förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock.

Aprilsnö ger fåragö, snöar det i april blir det gott om mat för fåren (boskapen).

Valborgsmässoafton, sista april eller vardagligt valborg, är en årlig högtid som firas i Estland, Finland, Lettland, Sverige, Tjeckien, Slovenien och Tyskland den 30 april eller 1 maj.

Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg.

Valborg blev helgonförklarad den 1 maj (som sedan firades som Valborgsmässan, Walpurgistag), och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens denna dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar.

Särskilt trodde man att häxorna på Valborgsmässonatten (mellan den 30 april och den 1 maj) red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, i synnerhet till Blocksberg (Brocken, den högsta spetsen av Harz, bekant bland annat genom scenen "Walpurgisnacht" i Goethes Faust), och där gjorde ofog i djävulens sällskap.

För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen (med rop, skott och horn) och tände eldar på höjderna.

Valborgskulten, som uppstod efter hennes död år 779, kom i hög grad att handla om skydd mot häxor och onda andar .

Men elden på valborgsmässoafton har ursprungligen inget med häxor att göra.

Tändandet av eldar kan spåras tillbaka till tiden innan Sverige blev kristet.

Då tändes eldar för att symbolisera att man brände det gamla och gav på det sättet utrymme för det nya.

Förmodligen gjordes detta i samband med vårdagjämningen, men de kristna flyttade firandet för att passa med Valborgs historia.

Enligt andra traditioner så trodde man att gränsen mellan de döda och levande var tunn vid denna tid och därför tändes eldar för att hålla onda andar borta.